Terese, Victor och Taxen Max tog sitt pick och pack och flyttade från Örebro till Nora. Från lägenhet till hus. Från gångavstånd till jobbet till busspendling och gemenskap. Bland byggnadsvård, återbruk och hundpromenader stortrivs trion.
Kör bara kör, är rådet från Victor och Terese till den som funderar på att flytta. Det som väntade i Nora var ett helt annat liv. Med precis allt det roliga kvar.
För två och ett halvt år sedan landade Terese Nålberg, Victor Lund och Taxen Max i Nora. Uppför backen förbi Slottspigorna café, in mot Striberg. Där på vägen låg det. Huset som skulle bli deras första. Det skadade inte att huset byggdes i början av 1900-talet och var omringad av en riktig mormorsträdgård. Therese är uppvuxen norr om Kopparberg, i Hörken, medan Victor kommer från Åland. De träffades i Örebro och efter ett tag lockade något helt annat.
– Vi hade tröttnat på Örebro efter några år i lägenhet. Vi ville helt enkelt bo på ett trevligt och tryggt ställe, utan en tråkig stadskärna fylld av betong. Vi landade ganska snabbt i att Nora skulle bli vår plats. Nora har något speciellt över sig, en slags välkomnande byanda, säger Victor.
– Och naturen, det är så långt från platt och trist. Det finns så mycket att vara stolt över i Nora. Jag står och skryter mest hela dagarna på jobbet, säger Terese som driver en frisersalong i Örebro.
Byggnadsvård och spontanmiddagar
Så det blev ett trähus i trästaden Nora. Sedan inflytt har paret rustat, grejat, slipat och renoverat. Allt på byggnadsvårdsmässigt sätt med hållbarhet i fokus. Skomakarlampor intill design och såpskurade golv ger huset rättvisa med råge. Det mesta har de fixat själva och knappt en ny pinal har kommit in över tröskeln.
– Vi tar tillvara och köper aldrig nytt. Vi har skalat fram otroligt mycket originaldetaljer bakom korkmattor och plast och det är vi glada för. Allt renoverande har också gjort oss till stammisar på bygghandeln, det tar aldrig slut på tips, råd och småprat, säger Terese och skrattar.
Terese och Victor konstaterar att Nora har skapat ett helt nytt liv. Men samtidigt inte.
– Jag ville inte alls lämna det goda livet med närhet till restauranger och känslan av att kunna gå ut och ta ett glas vin närsomhelst. Det vi inte förstod innan var att vi faktiskt lever precis som förut. Victor hoppar på bussen från Lindesberg efter jobbet och landar i Örebro för en spontanmiddag med vänner. Sen tar vi bussen hem till Nora igen, säger Terese.
– Sedan vi flyttade hit har det dykt upp flera nya ställen och butiker. Det finns inte lika mycket att välja på här, men det som finns är istället riktigt bra, konstaterar Victor.
Vinterstaden levererar
Den där byandan i småstaden är ständigt närvarande i samtalet. Terese och Victor berättar om en vilja att hjälpa, att det finns en självklarhet i att säga hej till varandra och småprata. Att tryggheten är tydlig dygnet runt och att det finns ett fascinerande driv bland människorna.
– Och staden sover inte alls på vintern. Det är snarare så mycket aktiviteter och marknader att vi har helgerna fulla, säger Victor med ett skratt.
När Victor och Terese får gissa sig till hur livet ser ut om tio år bubblar tankarna fram. Att engagera sig i hembygdsföreningen, kanske starta något eget eller kanske renovera ett nytt hus.
– Vi hängde ganska mycket i Nora innan vi bestämde oss för att flytta. Och det slog mig när vi gick omkring på gatorna, att det finns plats för alla här. Det är inte en sömnig håla, snarare en levande småstad. Jag såg designlampor i fönstren och drivna företagare. Drömmen framåt i livet är ju precis det. Att bo kvar och driva något eget här, säger Terese.